Anna

Natten till Lördagen den femte Januari ca 01.00 gick vattnet.

Jag och Hjärtat satt i soffan och kollade på film och det kändes som om att något sprack i mig så jag reste mig upp och tur var det för hela golvet fylldes med vätska.. det kändes verkligen som om att jag pissa på mig! Och det slutade aldrig heller, så där stod jag, i en pöl på golvet. 

 

Sjuk känsla när jag verkligen fatta att nu är det dags liksom! Men när var hur?

Så när det hade slutat rinna och jag fick spolat av mig i duschen så ringde jag till förlossningen för då kände jag inga värkar eller någonting. Och dom sa att har inga värkar börjat tills morgonen därpå så skulle jag ringa igen och förmodligen komma in så att dom får kolla så att allt är som det ska. 

Så det var bara till att gå och lägga sig och försöka sova.. Jo visst?! Sova när man vet att det kan börja när som helst.. in my as!

Sebbe somnade dock så bra att en av oss fick lite sömn. 

 

03.00 fick jag förvärkar som jag haft innan, men sen vid 5.30 började det kännas annorlunda. Mer kraftigt och jag förstod att det var värkar på g! Så jag började klocka dom och dom höll i ca 1 min med 3-6 minuters mellanrum, alltså var dom inte regelbunda vilket dom ska vara. 

Så jag låg och andades igenom dom, gjorde jävligt ont! Efter typ en timme så var dom mer täta och regelbunda med ca 4 minuters mellanrum så jag ringde till förlossningen och hon sa att det var nog ingen brådska men eftersom vi hade en liten bit att köra så kunde vi komma in när vi kände för det. 

Så jag väckte Sebbe så han hoppade in i duschen och jag packade ihop det sista. 

 

Vägen in så började det göra riktigt ont och jag var nervös för visste ju inte alls hur nära det var..

Kom in till förlossningen i Hbg vid åtta tiden. Fick lägga mig i ett litet rum där hon kopplade på CTGn, det mäter barnets hjärtljud och värkarna. Där fick jag ligga och stirra i taket och värkarna kom fortfarande med 4 minuters mellanrum. Efter 20 min kom hon tillbaka och kände på mig hur mycket jag var öppen- 1 sketen cm! Tack liksom..

 

Hon sa då att vi skulle ut och gå i 1-2 timmar och att vi skulle äta någonting om vi inte hade gjort det. 

Så vi gick och åt frukost, fick inte i mig så mycket då det gjorde fruktansvärt ont när värkarna kom. 

Sen var det bara till att ut och gå, kallt som fan var det för det första. Och gå så länge är inte roligt när man har ont! Varje gång en värk kom så fick jag stanna och hålla hårt om Sebbe för att inte skrika rakt ut..

När vi hade gått runt i lite mer än en timme och värkarna kom med 2-3 minuters mellanrum så orkade jag inte mer, så vi gick tillbaka och fick då ett rum. Blev kopplade till CTGn igen och en annan sköterska kände på mig och då hade jag öppnats 1 cm till.. Bara liksom! Då kändes det sjukt långt bort. Jag hade skit ont plus att det hände liksom ingenting ovanpå det. 

 

Då blev det prat om att jag skulle få en morfinspruta för att få mig till att slappna av och jag blev överlycklig då jag bara ville komma från den hemska smärtan lite. 

Men då den lilla rörde sig alldeles för lite i magen av någon anledning så kom dom fram till att dom kunde inte ge mig det. Så jag fick lite lustgas i stället och det var himelriket! Lite halv väck där ett tag, men skönt var det ;)

 

Efter några timmar hade där fortfarande inte hänt något mer och då erbjöds jag att ta ett bad för att slappna av mer. Så det gjorde jag. Och det var riktigt skönt! Att ligga där i värmen och bara flyta runder medans Sebbe spolade varmt vatten över mig. 

Efter jag legat där i ca 1½ timme så började värkarna bli olidliga och imellan åt skrek jag rakt ut av smärta. Då kom värkarna mycket tätare och jag tänkte har det inte hänt mer nu så hänger jag fan mig alltså!

 

Men när vi väl kom in på rummet igen efter ett helvete att gå dit för värkarna tog kol på mig, så kände dom om jag hade öppnats mer och då var jag öppen 6 cm. Så det gjorde verkligen susen att lägga sig i ett bad!

Efter det så fick jag lite lunch men kunde inte äta så mycket för att det smakade röv och jag mådde mest illa. Så jag knarkade lustgas istället. Men det hjälpte inte så mycket längre då värkarna vid det tillfället var hemska, så dom sa att det nog var dags att lägga Epiduralen och jag tackade gud för detta!

 

Efter ett tag kom läkaren som skulle lägga den, klockan kan väl varit fyra, halv fem ungefär? Exakta tider är svårt att säga, men typ.

Han la den samtidigt som jag hade fruktansvärda värkar plus att jag är lite sne i ryggen så han la den fel först så han fick göra om det. Det är nog bland det sjukaste smärtan jag har varit med om! Kändes som om han grävde i ryggraden med en sju meter lång nål.. Sick ont!

Men sen när den väl kicka in, oh herre alltså, DÅ snackar vi himmelriket! Det kändes verkligen som om att jag svävade på moln och jag kände knappt värkarna. Fick ligga en stund och bara slappna av sen var jag tvungen att upp och stå och gå runder för att sätta igång allt.

Epidural har en tendens att dra ut på det ännu mer, men jag hade tur. Vid halv sex någonting var jag nästan helt öppen.

 

Vid typ klockan sex började krystvärkarna gå igång och då hjälpte inte bedövningen längre och det gjorde sjukt ont igen plus att det blev ett jäkla tryck neråt. 

Tio minuter senare så fick jag en värk och jag kände hur hela kroppen bara ville krysta, och jag kände att nu vill hon ut! Sebbe var snabb på knappen och in rusar ungefär 10 pers, sköterskor, läkare och allt var det nu var. Och dom nästan kastade upp mig i sängen och upp med mina ben. Vad jag inte visste då att när jag fick den sista värken där så sjönk lillans hjärtljud drastiskt. Sebbe såg det på CTGn och därför var han så snabb på knappen, utan att säga något till mig, tack och lov! För hade jag vetat det vid det laget så hade jag blivit hysterisk. 

I alla fall, ingen sa någonting och alla bara var överallt. Dom kom med sugklocka direkt och jag fattade ingenting! Varför sugklocka, får jag inte försöka själv liksom?! Men jag hade så jävla ont så jag sket i vilket, jag ville bara få det gjort. Jag hade så jävla ont så att jag kände inte när krystvärkarna kom så jag ville krysta själv hela tiden, och jag blev tillsagd att vänta och andas. Andas i det stadiet?! Visst! Dom sekunderna att ligga och vänta på att det ska komma en värk var nog dom längsta sekunderna i mitt liv..

 

Men efter fyra krystningar med sugklocka plus att en sköterska låg över magen på mig och tryckte så kom hon ut! Men den smärtan när hon var på väg ut är den sjukaste smärtan jag någonsin varit med om, det går inte att förklara alltså! Det kändes som varenda del av mig skulle gå sönder. Skrek gjorde jag, och klämde Sebbes hand, lite sådär halvhårt ;)

I alla fall, så kom hon ut frisk och skrikandes. Att hennes hjärtljud gick ner var inget dom kunde förklara då det händer ganska ofta, barnet är i en ganska stressad situation och det är förmodligen därför. Och att det hade säkert kunnat gå bra om man hade låtit det ta den tiden det behövde, men det är ingen chansning dom tar utan då är det akut ut som gäller istället. 

Detta fick jag förklarat för mig efteråt.. Jag var tacksam för det då, för jag hade bara fått panik. Men under förlossningen så var det inte så roligt att inte fatta någonting, eller jo jag förstod ju att det inte stod rätt till men inte mer än så.

 

När jag väl fick upp henne på magen, vilken känsla! Nu förstår jag äntligen vad alla mammor pratar om. Den där känslan när man får upp ens bebis på magen. Den är obeskrivlig!

 

 

Men då jag inte har glömt smärtan ÄN, så vetifan om jag vill gå igenom detta igen alltså!

Får väl ställa mig den frågan om ett år eller något igen ;)